En sida ur någons dagbok, and I love, I love like never before, pt2

Vi har ju faktiskt skrivit till varandra. Men aldrig tittat varandra i ögonen. Det är kanske det som behövs för att förstå sig på känslor. Bara jag tänker på honom får jag fjärilar i magen. Hur ska jag kunna berätta detta för mina vänner? De kommer säkert bara skratta, precis som jag gör när de säger att de är kära i en kille som jag tycker är ful. Om jag berättar kanske jag får sitta längre ner på trappan utanför biblioteket. Åh nej, jag kan verkligen inte berätta.


Hur ska jag formulera mig, ”Hejsan, hur har din dag varit? Jag har hittat kärleken i mitt liv och hon är den populäraste tjejen på vår skola”. Nej detta går inte. Fast jag måste säga det till någon. Ibland räcker det inte med en dagbok, jag behöver något mer. Det är vid dessa ögonblick jag hade en någon vän eller föräldrar jag kunde berätta allt för. Men det är bara en som borde veta, hon.


Han, han, han jag kan inte få bilden av hans ansikte ur mitt huvud, hur perfekta hans ögon var, hur håret låg vackert ner på högersida med lagom mycket vax och hur vi såg varandra i ögonen.  Vågar jag se om han är inne på datorn? Ska jag försöka ta ut honom ur mitt liv? Nej, jag vill ju ha kvar bilden av de klarblåa ögonen. Även om han satt i motljus var de klara som istappar.


Ja, jag vågade! Det blev inte någon komplicerad lång mening med jättemycket eftertanke. Bara ett enkelt ”hej” men ett ”hej” kan vara början på något nytt, någon speciellt. Hoppas hon svarar med ett ”tja” som hon alltid gör.


Innan har jag alltid skrivit ”tja”, det är som en vana för mig men ska jag ändra mig? Då märker kanske han att jag vet vem han är. ”Tjena” får det bli. Det låter glatt och roligt.


Hennes svar kom som om hon redan hade skrivit in det. Jag borde känna lycka men jag har ingen aning vad jag känner just nu, tror aldrig jag har känt glädje på den här nivån innan. Såklart var vår konversation ganska tråkig men det gör absolut ingenting för mig hoppas det inte gör något för henne också.


Hur länge ska vi hålla på såhär? Skriva saker som ingen av oss egentligen bryr oss om? Men ändå så betyder den andra frågan sjukt mycket. Hur mår du? När jag tänker på det så frågar ingen annan mig det. Man bryr sig att ingen annan bryr sig så som han gör. Jag försöker le och krama om mina kompisar när jag kommer till skolan och nästan gråta när vi slutar för dagen, men aldrig har de frågat mig hur jag mår eller hur det är utanför skolan. Men han bryr sig som ingen annan.


Borde jag fråga om vi kan hitta på någonting? Hon kanske tycker jag är som en låda med fyra hörn som inte kan ändra sin vardag men jag ska visa henne. Jag är någon annan än det, jag är stark och mest av allt vill jag bara göra henne lika stark som jag är. Tyvärr måste jag dra nu, klockan slår snart midnatt och jag vill gärna inte se den minsta trött ut om jag möter hennes blick imorgon på någon lektion.


Om han ändå har stuckit kanske det är dags för mig också. Det finns ju ingen annan som skulle börja skriva något intressant till mig vid midnatt, för att även om jag är den populära tjejen i skolan så är det inte jag. Det känns som om jag är någon annan där och mig själv här hemma, det är som om min själ inte kan flytta sig från min dator stol. I skolan är jag den som har de perfekta betygen, kunde få vilken kille jag pekade på och alla drömmer om att vara min bästa vän men det är inte så jag vill vara. Jag vill vara mig, en helt vanlig tjej som vågar stå för vad hon tycker och vem hon gillar, jag orkar inte bry mig vad andra tycker om mig eller om mina åsikter, finns det inget värre än när någon påpekar att din åsikt är fel och du får inte tycka så?


Detta är inte från min egna dagbok om någon undrar det, jag har skrivit från min fantasi och hoppas ni gillar den lika mycket som förra gången!

Kommentarer
Postat av: Tora

LOVE IT!

2011-12-01 @ 19:35:38
URL: http://mobeah.blogg.se/
Postat av: Luisa

Så fint.

2011-12-02 @ 00:12:00
URL: http://kolhuvet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0